Just nu skrivs det mycket om en viss Katie som kubbade NY maraton i helgen (det mest uppseendeväckande tycks dock vara att hon gjorde det utan bh). När jag läste om hennes plågsamma tid (5.30 ungefär –hur i hela friden kunde hon se så pigg ut efter det?! Fast det är klart, hon är ju skådis..) kunde jag inte låta bli att känna ett sting av sentimental irritation. En gång i tiden var nämligen jag också en, ehum (vågar jag skriva detta?) löpare. Jo, jag vågar ge mig själv den (ex) titeln. För på den tiden var jag nämligen sådär jobbigt beroende av att springa minst en mil om dagen att till o med mina polare reagerade. ”Tycker du verkligen att det är kul Jonna?!" Kul?! Knappast. Det handlade om en känsla.
Korta shorts och löst sittande linne (dödsviktigt för en skön känsla). Tight sporttopp (som jag sa, hur Kate orkade springa med skump är ett mysterium). Strumpbeklädda fötter som träs ner i ett par fräscha Asiac skor och snörs åt lagom hårt. På med freestylen/mp3:n/ iPoden (jag sprang somsagt under en längre tid). Håret i en tofs, och så iväg! Ahhh underbara känsla. En timme och 12 km senare var jag sedan lycklig och utmattad tillbaka hemma. Vissa söndagar sprang jag 15 eller 18 km. Någon gång kutade jag till och med en halvmara.
Så vad hände med denna hälsosamma och underbara feel-good vanan?!
Jo, det kom lite grejer imellan. Jag flyttade till Shanghai. Typ.
Det första halvåret i Kina försökte jag att vara ambitiös. Jag betade av mina mil i veckan och anmälde mig till Shanghai maraton som går av stapeln vart år i slutet av november. Dessvärre saknade Shanghai charmen som gör det kul för en löpare att snöra på sig skorna. Istället för frisk luft andas man här avgaser. Löparspår kan man bara drömma om –du får slåss med trafiken. Och det är inte heller helt säkert att springa och lyssna på musik samtidigt eftersom du bör vara mycket uppmärksam för allt som sker runt omkring dig.
Den enda anledningen till att jag orkade hålla på så länge som jag gjorde i Shanghai (i 4 månader gav jag mig tappert ut på 4-5 rundor i veckan) är för att vi under de första 6 månaderna i denna galna stad bodde ute vid en park (Century Park, eller Shiji Gong Yuan på kinesiska) i östra Shanghai (Pudong). Ett varv runt parken är cirka 5 km och man behöver inte stanna för trafikljus. Luften var skit och motorcyklarna som man delade ’cykelbanan’ med var helt galna men det var en risk jag var villig att ta. Den 26:e november 2006 sprang jag Shanghais halvmaraton. (Helmaran var inte ens att tänka på). Det var väl sådär; ganska oorganiserat, trångt och den tidiga starten (07.00 på morgonen!) resulterade i att jag fick håll efter en halv kilometer som höll i sig ända tills jag passerade markeringen för 6km. Jag fick ingen bra tid heller: 2h och 5 minuter eller något. En bra bit sämre än mitt personbästa 1.48. Men det var en skön känsla efteråt. Jag hade ändå gjort det liksom. Klapp på ryggen. Och ett stort, svenskt choklad från IKEA som belöning.
Jag lovade mig själv att jag inom ett år skulle förbättra min form. Men så snart vi i januari 2007 flyttade från Pudong till den franska koncessionen (belägen mitt i den förorenade smeten) så dog den lilla löplågan som jag förtvivlat försökt hålla vid liv.
Numera är jag medlem på ett gym men vi vet väl alla hur kul det är att springa på löpbandet? Precis ja. Ridå. Ibland får jag små ryck och blir ’springande’ en timme eller mer. Svetten sprutar och de kinesiska personliga tränarna cirkulerar runt mig och slänger imponerande blickar på mina ’speed’ och ’incline’ inställningar. Dessvärre händer detta inte speciellt ofta längre. Jag har numera så många ursäkter till varför jag inte ’kan’ träna att jag nästan har slutat med att ursäkta mig för min slöhet. Jag befinner mig ju ändå trots allt i Shanghai och detta är ingen löparstad. Sedär. Om man säger det tillräckligt många gånger så börjar man till och med tro på det själv.
Sen jag kom hit har jag istället ägnat mig åt hot yoga, magdans och kongfu. Hitintills har det väl stillat begäret ganska bra. Det är bara när man läser om Hollywood skådisar som kubbar maratonlopp utan bh som man väl blir lite sådär… rastlös och till och med känner sig illa till mods (”Jag vill också!!!”) och tänker på vilken fitness man en gång satt inne med. Men men. Det är väl bara att göra som alltid: sluta klaga, bita ihop och göra något åt saken.
I eftermiddag ska jag sticka till gymmet!
Nästa år ska jag minsann göra comeback igen... På den här bilden springer jag Shanghais halvmara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar